Ingenmansland
Jag lever just nu i någon form av ingenmansland. Fast på ett bra sätt. Jag skulle vilja beskriva det som om jag befinner mig i mellanrummen mellan livets händelser. Ni vet, den där biten då vi färdas målinriktat mot en distans. Uttrycket " Det är nte målet - utan resan - som är det fantastiska" tycker jag är rent dravel. Just nu är livet nån slags avbockning av massa måsten. Jobb - check. Skolarbeten - check. Anmälan av förlorad mobil - check. Spärr av kontokort - check. Byta arbetspass för att kunna gå till doktorn - check. Operation i sikte - check. Ännu mer läxor- check. Men mitt i alla "check" så är jag lycklig för min son och hans fina lilla familj, jag är stolt över mina vännner som strävar och vinner livets vinster trots att de möts av orättvisor.
Idag är planen att göra färdigt två stora uppgifter som ska lämnas in innan denna kurs avslutas och nästa tar vid. Pippi Långstrump beskriver tillvägagångssättet bra: "Det jag inte vill göra får jag göra på kommando!" Ja, precis så. Jag VILL ite göra dessa trista uppgifter men måste.
Däremot är jobbet en fantastisk plats att vara på. Jag har världens bästa arbetskamrater och uppgifterna känns så givande och varje dag som jag och mina arbetskompisar genomför en dags jobb så får vi samtisdigt förmånen att ge livskvalite till de fina människor vi får arbetar för och med. En sann lyx och det är viktigt att påminna sig själv om värdet i det man gör.
Mina sidoprojekt står för tillfället helt stilla. Men, inte gör det mig något. Var sak har sin tiiid - som bekant.
Så var det det där med operationen. Jag är nervös. Till och med lite rädd. Men som tur är så har jag fina vänner att dryfta alla farhågor, våndor och tankar med. På onsdag ska jag träffa läkaren. Vad som händer efter det har jag inte en aning om.
Dagen började jag med en fantastisk film av Quentin Tarantino. Den svarta humorn är en av mina livlinor. Han är sannerligen ett geni. Apropå humor så kan jag rekomendera en bok för alla som vill ha en roligare vardag. Richard Fuchs har srivit en bok som heter "Visst är Ni sjuk" och är en handbok för hypokondriker. Något av det mest roliga jag har läst och dessutom en sån där bok som världens alla "jag läser endast högkulturell finlitteratur av författare som antingen har eller kommer få nobelpriset i litteratur och som ingen kan uttala namnet på..." förfasar sin över. Jag har verkligen inget emot högakademiska människor, faktum är att några av mina godaste vänner är just detta, men jag har väldigt svårt för attityden av att kultur är ful och fin. Måga av dessa högkulturella akademiker tar sig friheten, makten och domarrollen att klassa in kultur i diverse fack som rangordnar "fult till fint" och det tycker jag inte om. Till dem har jag endast ett budskap: "Kliv ned från era höga hästar. Ni får mest ut av livet genom att möta er värld och era medmänniskor i samma ögonhöjd. Fallet från höga hästar resulterar enbart i gernans och oftast landar de dessutom i en hästskit som matchar egot hos de som just fallit."
Adjö vänner och fränder.
