PHOENIX

Det är svårt att skriva idag. Men jag känner att jag måste för att visa hur det är att vara där jag, och så många med mig, är just nu. 

 

I min ungdom skrev jag en låt där en av textraderna är:

 

"Vi lever på samma jord. I varsin personlig värld. Världar som kantas av ont och av gott under ödets starka svärd."

 

Jag tror inte jag visste hur rätt jag hade då. Vilken tur att jag inte hade en aning om hur livet skulle bli. Jag sörjer att det inte blev som jag hoppades att det skulle bli.

 

Jag kan inte förklara hur det är att inte veta från dag till dag vad för minne som kommer slå mig svinhårt i mellangärdet och knocka mig totalt. För jag måste möta dem alla. Det är ett HELVETE i ordets urgrekiska betydelse. 

 

Idag är jag bara full av sorg. Sorg över allt jag både utsatt mig själv för men mest allt jag , av rädsla och även kärlek, TILLÄT (på ett eller annat vis - för jag var ju där) andra människor utsätta mig för. 

Saker man inte ens vågar viska om. Saker som ingen tror att någon kan göra mot någon annan. 

 

Men jag är STOLT över att jag faktiskt var en mamma som fanns där för min son, vad som än hände och hur eländigt livet än drabbade oss. 

Som vi två har slagits mot denna hemska värld. 

 

En sak är jag dock säker på: Kärlek, jag menar ÄKTA kärlek, kan inte köpas för pengar. Den kan bara bevisas genom handling. Att ALDRIG NÅNSIN ge upp. Att trolla! Att lösa problemen, hyror, mat, mediciner, skolresor, julaftnar, födelsedagar och allt annat som kräver det den fattige inte har: Pengar. 

 

Men... vi fixa det.

 

Nu i efterhand så ser jag det som en vansinnig styrka men också som en hemsk förtvivlad smärta. 

En sorg - som jag måste möta.

 

Nu ska jag ta mig samman. Träna och därefter träffa min UNDERBARA syster Ros. Hon är mig tillsänd av änglar! 

 

Förresten..

Ni som utsätter folk på ett eller annat vis:

Lägg av med det. Annars är ni bara små eländiga lortar!