PHOENIX

Stolt är jag! 

Idag var det en sådan där "Jag vill inte träna"-dag och det är väldigt svårt att bli av med den känslan. Inte ens på gymet kan den oftast skakas bort. MEN! Ingen regel utan undantag.

 

När jag hade masat mig till gymet så visade det sig att förutsättningarna skulle bli , om möjligt, ännu sämre för tränings-glädje. 

Först och främst var de två sura pensionärerna där. Ja, det är ett äldre par som verkligen inte har skam i kroppen utan brukar stänga av precis allt som alstrar ljud på gymet såsom TV, Stereo och så vidare. Efter de har stängt av alla apparater så sätter de båda i öronproppar i öronen. 

 

Kan någon förklara varför de måste stänga av allt ljud när de ändå har proppar i öronen? 

Dessutom bryr de sig inte ett dugg om de övrigas önskemål (gällande ljudets vara eller icke vara) på gymet. Oavsett om det kryllar av folk som behöver musik för att peppa sig, så stänger de av. De frågar inte ens. 

 

Så... nu har jag gnällt klart om detta.

Tillbaka till min omotivation...

 

Jo, pensionärerna var, som sagt, där och som om inte detta räckte så var "min" älskade crosstrainer upptagen! Dagens I-landsproblem, jag vet, men ändock...

 

Så händer det som får mig att skämmas över ovan skrivna rader.

 

Pensionärerna LER och hejar på mig. (!!!!) 

Jag ler och hälsar tillbaka. Sätter mig på roddmaskinen och det visar sig att den känns ovanligt lätt. (!!!) Vips är uppvärmningens kilometer klar och precis i samma stund blir "min" crosstrainer ledig. (!!!) Musiken i lurarna är svinbra och när jag gjort mina 3 "tvångkilometer" och inser att jag, med gott samvete, kan åka hem - så får jag massor av energi och innan jag fattat det själv har jag berikat6 dagen med 6 kilometers träning. 

 

Som om inte detta räckte - pensionärerna log och sa dessutom "Hejdå" när de gick. 

 

Inget är hugget i sten. Det fick jag sannerligen uppleva idag.

 

Så, länge leve pensionärerna på gymet och hurra för mig. 

Nu, ska jag provsmaka julskinkan och baka inför julmarknaden den 16 december, 

 

Vi höres!