PHOENIX

Naturen är så bedårande vacker att det tar andetagen ur mig. Inte ens Telia-tantens monotona röst, som meddelar mig min köplats (långt bak i kön), kan distrahera mig i just denna stund. Allt blir så "till ytan" och kan inte låta sig avvärjas. Jag bestämmer ingenting utan får endast åka med i den svidlande bergochdal-bana som serveras. Kapitulera inför maktlösheten att känna - och endast känna. Stort.

 

De senaste månaderna har jag blivit vuxen. Eller, så vuxen jag förvånande nog upptäckt att jag kan bli. Jag trodde verkligen inte det. Det är väldigt befriande och jag måste erkänna att jag känner en viss stolthet över mig själv - trots att jag inte gjort någonting alls för att frammana det. Surrealistiskt.

 

Jag kommer att tänka på en gammal folkvisetext: