Jag bara måste skriva av mig...
Varnar direkt för ett inlägg som ämnar innehålla gnäll, gny, offerkofta och annat tröttsamt. MEN! Det är inte bara det. Snarare tvärt om.
Jag är i nån slags märklig dimma.
Kan inte riktigt förklara.
Men det har pågått under en längre tid och hela mitt väsen känner att det är något stort på G i mitt liv. Som om jag går och väntar på något. Jag vet bara att det är GOTT men jag vet inte vad det är.
Otåliga Larbringskan kanske får en rejäl lektion i ämnet: Tålamod!
Apropå tålamod....
En av våndorna är att i flera dagar gå och vänta på att den viktigaste människan i mitt liv ska få ett telefonsamtal. Jag har slutat att vänta. Hela jag är liksom tom inombords. Nollställd...
Livrädd, hoppfull och.... går inte att förklara. Måste upplevas för att man ska förstå...
Nils, ligger i mitt knä och tvättar sig. Han är "mammagris" och vi har konstaterat att han lider av "överrenslighet". Jag har då aldrig i mitt liv mött en katt som är så pedantisk med sin låda och sig själv. Det är BRA! Men oj så många ggr om dagen vi gräver i den där STORA kattlådan (den vanliga dög inte till vår curlade katt så vi fick ta till en stor ikea-back med låga kanter istället. Då blev majestät Nils nöjd och kan nu gå på "avträdet" som den kunglighet han, på grund av två curlingföräldrar, tror sig vara....).
Mitt i detta är jag mega-turbo-laser-jet-dunderförkyld så jag fick snällt sjukskriva mig. Halsen känns som ett öppet sår och det är som att andas genom ett sugrör.
Färdiggnällt.
Nu ska jag vila.
