PHOENIX

Det bästa med att bli äldre är att jag börjar förstå hur jag funkar och varför jag funkar på just mitt vis.

 

Saker som tidigare var viktiga - tar jag mer med en axelryckning nu.

Visst är det märkligt hur människan förändras.

 

Men det finns en ännu bättre sak. 

Jag vet vad jag vill.

 

Med det följer små negativa grejer. 

Jag drar mig snabbt undan och får inte min känslomässiga glöd kol - så slocknar den och övergår till ett "ljummet intresse" i precis ALLT!

 

Jag råkar nämligen vara så högfärdigt självförvissad att jag numera vet vad jag önskar av livet.

På gott och ont!

 

Ta det där med jobb t.ex.

Jag ÄLSKAR mitt jobb och jag får så mycket ut av det att det ständigt pyr i min arbetarsjäl. Även de dagar jag är trött och rätt sliten - så är det den där kolen som vardagsvis läggs på min glöd -som gör att det ständigt pyr en värme.

 

Så har vi det där med kärlek.

Herregud så kräsen jag har blivit!

Jag är 40 (!!!!) år och tänker inte slösa en enda dag, eller en enda känsla åt något håll som inte slösar tillbaka och ger mig kol till min glöd!

 

I just ämnet kärlek har jag gjort precis ALLA misstag en människa möjligtvis kan göra. ALDRIG MER!

(Jag får väl glädjas åt att jag äntligen lärt mig)

Likgiltighet, ljummenhet och stolthet är det sista jag vill berika den andra hälften av mitt kvarstående liv med.

 

Konsten...

Den är det tredje.

Mitt livselixir.

Min passion.

I det finner jag allt jag behöver för att ansas i min egen anda.

När jag målar blir frågetecken uträtade till utropstecken.

Kommatecken förvandlas till punkter.

Jag läks inifrån och ut.

Stärks och är så trygg.

 

Till sist, men egentligen främst, min andlighet. 

Utan den vore jag en förlorad.

 

Nu...

Mozzarellasticks!