Inga tillsatser!
Jag luktar rök från öppen eld.
Det är underbart!
Har tillbringat 2 dygn hos underbara vänner. Blivit påminnd om hur mycket jag grejar med mobilen och vikten av att lägga den ifrån sig.
Nyttigt!
Eldat ris och ätit god mat. Grillat korv.
Sovit, sovit och åter sovit.
Att komma till en plats där människor är helt som mig själv - är en nåd.
Där alla masker är borta.
Christine, utan tillsatser, får vara och låtes att vara.
Jag kan vara den enstöringen som jag är. Jag kan vara den introverta konstnärssjäen som ser potentiella konstverk i en pöl med lera eller i den sprakande vilda elden. Jag får säga mina konstiga kommentarer och jag kan gå och lägga mig precis när jag vill. Jag behöver inte vara någon annan än mig själv. Inte en enda prestation.
Landet och mina vänner fick mig att tänka över viktiga ämnen.
Omvärdera saker.
Snacka om allt ifrån tramserier, spela kort, fullständigt meningslösa spel och ända till att vara högst närvarande i avgrundsdjupa snack om det som finns i våra ryggsäckar och hur vi lär oss att vandra med dem.
Nu är det bara lite mindre än ett dygn tills jag ska skriva kontrakt till min nya lägenhet.
Jag ser varje dag hur jag är rikt välsignad av goda och äkta vänner och kompisar.
(Jo, det är skillnad för mig mellan de två sorterna)
Det är sant och visst att jag och min son förlorat så mycket i det mögelskadade huset. Det är sant att jag nu är barskrapat pank efter att ha tvingats köpa massa nya saker för att kunna ha en hyfsat normal vardag. Det stämmer att livet ställts på sin spets både hälsomässigt, eknomiskt och själsligt.
Men det gav mig samtidigt en möjlighet att se mitt eget. Värdet i det värdefulla och ickevärdet i det vi alla vanligtvis håller så högt i materiella ting.
Det är onsdag morgon.
Jag är tillbaka hos min makalöse vän och min tillfälliga bostad där.
Min storasyster hjälper mig för den gång i rad jag inte ens kan räkna till.
Jag tillåter mig att vara stark i min svaghet.
Just nu är jag ingenting - och precis allt!
