PHOENIX

Det är ingen idé att ringa.

Du kan ju ändå inte svara.

 

Livet är märkligt.

Först kämpar jag som en idiot med eländen hela livet och så när allt liksom lossnar och möjligheterna kommer så är jag oförmögen att glädjas.

Undra vad du hade sagt om det?

Jag anar...

 

På torsdag ska Marcus vara solist och lite allt möjligt på allsången i museeparken här i stan.

Minns du alla gånger du lät honom sitta i finrummet och "spela trummor" på kastruller, bunkar och massa grejer. Med dina slevar.

Vi andra fick sannerligen inte göra det.

Marcus var speciell för dig. 

Marcus ÄR speciell för dig.

 

Jag saknar dig.

Det går ju aldrig över.

Förbannade saknad.

 

Folk tycker säkert det är fånigt. Men vet du... Låt dem anse det. Deras bekymmer.

 

Det var som om du satte dig på min sängkant härom kvällen.

Jag kände din parfymdoft.

Det gjorde mig tröstad.

Och lugn.

 

Jag saknar rosorna från Valör. 

Jag saknar hur du satt i öronlappsfotöljen (den Torsten klätt om) och bad oss alla "spela bara en bit till" på flygeln.

Du sjöng med. 

Såklart.

Vi sjöng alla med.

För det var så vardagen var. 

 

Du kan väl komma på torsdag.

Bara slå en kik på Marcus. 

Och sjunga med.

Dum fråga...

Klart du kommer.

 

Jag saknar dig!

<3