PHOENIX

 

Det har hänt så många olika saker att jag inte ens kan beskriva det rättvist.

 

I onsdags opererade min älskade vän/syster/vapendragare, Ina,bort sitt vänstra bröst eftersom tre tumörer hade bosatt sig där.

 

Vi kom tidigt till sjukhuset och började dagen med att sjunga Gunnar Bunkers tolkning av "Till havs" i sjukhustes entré.

Högt.

 

Det är som om en stor port av massivt järn slår igen inom mig när jag ska rusta mig "för strid".

 

Samma hände denna morgon. När vi sjöng (vrålade) flög massor av bilder genom mitt huvud.

Bilder från alla dessa år av systerskap.

Bilder från julavslutningen i fyran då vi sjöng solo i Herrstads kyrka. Bilder från när jag bröt min fotled, i sjuan, och Ina och jag höll på att riva hela Uddevalla sjukhus och våra föräldrar nästan efterlyste oss. Bilder från alla våra galenskaper som faktiskt kunnat gå riktigt illa. Men mest bilder som fick mig att förstå att detta kunde innebära att min älskade vän var i fara.

 

Hon hade cancer i sitt bröst.

Och jag kunde inget annat göra än att stå där bredvid och sjunga "Till havs".

Jag ville ju kunna LOVA henne att allt skulle bli bra.

 

Järnporten inom mig slogs igen och alla låsen vreds om.

 

Nån timma senare så kramade jag om Ina och sköterskan ledde henne mot operationssalarna.

 

Så började en lång, lång väntan.

Magen värkte och hjärtat bankade som om det skulle slå ur kroppen.

Jag tänkte på mitt eget liv och insåg snabbt att jag inte alls tar hand om mig själv som jag borde. Jag insåg att alla "Jag ska bara..." måste stå åt sidan nu eftersom det inte alls är självklart att jag får ha hälsan så länge att jag hinner "ska bara...".

Jag måste hantera min hälsa nu.

Ja, massor av dessa tankar snurrade konstant. Jag kunde inte jobba på min dator utan jag bara satt och stirrade rakt fram. Timma ut och timma in.

 

Så plötsligt kom stunden då jag fick lov att gå in till Ina på kirurgavdelningen.

Jag visste inte vad jag skulle mötas av.

Jag trodde att hon mådde jättedåligt och hade så ont att hon knappt kunde röra sig.

Men jag hade fel...

 

Jag kommer in i rummet och Ina står vid sängen. Slangar hänger runt henne. Men annars så ser hon ser ut som vanligt. Hon ser ut som Ina ska göra.

 

Så plötsligt stannade tiden upp och hon tittar på mig och säger:

 

"Cancern har inte spridit sig"

 

Järnporten inom mig rasade och det var som om någon släppte ett strypgrepp runt min hals.

Vi kastade oss runt varandra och grät hysteriskt av lycka.

 

Canverhelvetet hade INTE spridit sig!!!!!!!!!!

 

Den obeskrivliga lättnaden och glädjen inom mig går inte att förklara.

 

Precis innan vi skulle åka hem så säger jag i förbifarten:

 

"Fy... jag ska hem och tvätta. Vill inte... Åååå..."

 

Ina stannar upp och ger mig en sån där blick som bara Ina kan.

Så svarar hon mig:

 

"Jo, du ska visst hem och tvätta. Och du ska vara så lycklig att du jublar över att tvätta."

 

Så sant, så rätt, så fruktansvärt rätt.

 

Så Ina... Jag LOVAR dig att jag ska ta till mig andemeningen i detta. För nu när den där hemska järnporten äntligen är rasad så vill jag inte behöva bygga nån ny. Så, jag ska tvätta, tumla, stryka, centrifugera, hänga, tvättmedla och sköljmedla - och när jag gör det så ska jag vråla ut vår älskade Gunnar Bunkers tolkning av "Till havs" för den ska banne mig inte sjungas i fler sjukhusentréer.

 

Älskar dig Ina.